Posttraumatiskt stressyndrom

Så har jag fått upp en bild. Jag avstår från att kommentera huruvida bilden föreställer en snygging eller bara mig. Vill gärna tro det första, men inser att det förmodligen är det senare alternativet som gäller.

Nämnde jag förresten att jag är född i Rumänien? Inte? Det är jag faktiskt! I och med det torde det stå klart för alla som läser detta att denna bloggs husbonde inte är någon stor beundrare av Ravelli&Co.

Det var tydligen nåt om posttraumatiskt stressyndrom. Säg orden "straffar", "USA" och "nittonhundranittiofyra" så börjar jag darra. Fortsätt sedan med att nynna "gräva guld i USA" och du får se mig krypa ihop i fosterställning och muttrandes om nån bömb...

Hagi säger jag bara!

B.

Till slut...

Och då, till slut, efter mycket grubblande, har jag äntligen börjat blogga på svenska. Jag började blogga på rumänska för nästan ett år sedan och trots att jag funderat ett bra tag på att även skriva på svenska så har det inte blivit av förrän nu. Det lustiga är att jag knappt kan skriva på rumänska.

Jag vet att första inlägget ska lova mycket. Jag vet att första inlägget ska berätta för dig vem jag är. Men vet du vad? Jag är inte som alla andra. Därför börjar jag med detta inlägg, som är lika mycket till för att jag ska se hur texten ligger på sidan, som den är för dig som läser detta inlägg. Det är en form av lorem ipsum utan varken lorem eller ipsum.

Sakta men säkert kommer det förhoppningsvis växa fram en blogg här. En blogg om fysik. En blogg om musik. En blogg om politik. En blogg om mig, om vad jag tycker är vackert och det som stör mig. Kan man blogga i ett terapeutiskt syfte? Jag tror det.

Förresten, jag kan inte tänka mig en bättre titel till första inlägget i den nya bloggen! Till slut...

B.