Jag är moderat

Nu är det gjort. Jag är officiellt medlem i Moderaterna. Min politiska orientering har genom åren alltid varit åt höger, men jag har aldrig engagerat mig. Så varför engagerar jag mig nu?

För en tid sedan satt jag och pluggade - räknade matte - på ett fik. Det var en fredag och klockan började bli ganska mycket. Genom fönstret såg jag människor på väg till förfester, och lite senare på väg från förfester. Festklockan hade tydligen ringt utan att jag hört den. Javisst! Jag satt faktiskt och räknade matte då andra, normala människor var på väg att supa ner sig. Det är ganska skönt att vara konstig. Vid bordet bredvid det bord jag hade ockuperat satt ett kompisgäng. Alla var invandrare. Alla var mycket yngre än mig. Och alla tittade lite konstigt på mig där jag satt och knappade på miniräknaren.



På detta fik är det ganska tätt mellan borden och därför kunde jag inte att undgå att höra vad de pratade om. En var sjuksköterska, en annan var student vid KTH och de andra var också studenter. Integralerna jag satt och roade mig med visade sig vara beskedligare att handskas med än mina fördomar. Där ser man, tänkte jag och gick ut för att ta lite luft - vilken dålig människa jag är! Dom, och implicit jag, vi är inte alla "likadana".

När jag kom tillbaka insåg jag att de hade sett att jag satt och räknade matte. En av dom sa nämligen att hon aldrig kom ihåg skillnaden mellan "ln" och "lg". Eftersom de diskuterade detta i flera minuter och eftersom alla hade rätt - bägge bokstavsparen syftar på logaritmer - kände jag mig tvungen att säga nåt. Jag ska nog tillägga att killen från KTH inte var kvar vid bordet, för han hade med all sannolikhet kunnat förklara skillnaden mellan "ln" och "lg". Jag ursäktade mig för att jag avbröt dom och sa att både "ln" och "lr" är logaritmer; skillnaden är att ln har talet e som bas och lg har 10. Och så inleddes en diskussion som fick mig att bli medlem i moderaterna.

Diskussionen började om livet i stort och gled ganska snart in på politik. Sjuksköterskan, jag tror hon var kurd, sa att Sverige har världens bästa sjukvård. Jag höll inte med. Sjuksköterskan kunde inte förklara varför hon behövde ljuga om symptomen för att försäkra sig om uppmärksamhet dom gångerna hon ringer till vårdcentralen - ett trick hon stolt avslöjade att hon brukade använda. Inte heller kunde hon förklara varför underbemanning existerar i världens bästa sjukvård. Eller vårdköer. En annan från kompisgänget sa att vi har världens bästa skolor - jag svarade med att säga att de måhända är gratis, och att det är väldigt bra, men att de inte på långa vägar är världens bästa utbildningar. Studenten kunde inte förklara varför det i världens bästa utbildningssystem finns högstadieelever som inte kan läsa och skriva.

Jag ifrågasatte vissa sanningar som Sverige levt med i många decennier medan de andra tävlade i att visa sig integrerade genom att citera alla dessa "sanningar" om den svenska modellen. Ni kan tänka er hur det såg ut. En samling invandrare som sakligt och med ett brinnande intresse försvarar den svenska modellen då en annan invandrare så skamlöst kritiserar istället för att vara tacksam - surrealism som en sverigedemokrat skulle ha kallat det. Till slut kom kommentaren som hade gjort alla sverigedemokrater stolta som en förälder vars barn tar de första stegen:

"Om det nu är så dåligt i Sverige, varför flyttar du inte härifrån?"

Det var sjuksköterskan som hasplade ur sig det, något irriterad, och det fick mig att börja tänka. Jag har spenderat fyra av mina vuxna år i Rumänien. Jag har lärt mig om mina rötter och framförallt har jag lärt mig att jag har rötter i både Sverige och i Rumänien. Jag har två hem. Ett medborgarskap. Och ett svart moln över huvudet i och med att både Sverige och Rumänien missar fotbolls-VM i Sydafrika. Man skulle vara brasse - men det hör inte hit.

Sverige är inte bäst på allting. Men så länge vi jämför oss med u-länder för att få bekräftelse kommer vi att tro det. Och så länge vi tror det kommer samma uråldriga idéer att fortsätta att försämra det svenska samhället. Jag tycker synd om Mona Sahlin. Medan en del anklagas för att vara före sin tid verkar hon vara efter sin. Jag tror att hon hade trivts bättre 1909 än 2009. Det kan inte vara lätt att aldrig vara i samklang med verkligheten. Men det var inte det jag ville få fram. Som sagt - sjuksköterskan fick mig att börja fundera.

Att en sverigedemokrat skulle kunna be mig gilla läget eller dra, så som sjuksköterskan gjort, hade jag väntat mig. Men detta var en invandrartjej. Ni vet - en av dom där invandrarna som är "bra" (suck!). Hon inte bara verkade väldigt mån om att visa sig integrerad - hon var väldigt väl integrerad. Det slog mig att integrering tydligen innebär att man inte ska ifrågasätta, inte kritisera, utan bara acceptera lögnerna som hindrar Sverige från att utvecklas och ta tag i de problem som faktiskt existerar.

Innebär integration att man ska hålla käften eller dra härifrån? Är det verkligen dom enda alternativen? Är håll käften eller dra ett bra sätt att ta tillvara på alla fördelarna som den kulturella mångfalden har att erbjuda? Varför får jag sällan höra: gillar du inte hur det ser ut får du väl engagera dig och försöka förändra till det bättre! Mestadels är det tyvärr håll käften eller åk hem. Är det inte sorgligt att sjuksköterskan, i sin iver att passa in, har lagt sig till med ett tänkande som inte representerar hennes intelligens? Inget ont om henne, jag beundrar henne, och hennes kompisar, eftersom jag beundrar intelligenta människor med ambitioner och starka åsikter, men om detta är integrering väljer jag att inte ens försöka. Jag känner mig så pass svensk att jag inte känner behov av att integrera mig. Jag är så pass svensk att jag utnyttjar min rätt att kritisera och försöka påverka. Men jag är tillräckligt mycket invandrare för att kräva av andra invandrare att anstränga sig för att passa in i Sverige. Och jag är inte rasist. Jag heter Bogdan och jag älskar rumänska kultur lika mycket som den svenska. Bägge är en del av mig och det är bara att gilla läget Jimmie Åkesson.

Jag väljer som sagt att engagera mig. Första steget var att bli medlem i det parti som ligger närmast verkligheten. Jag anser att socialdemokratin är förlegad. Deras verklighetsbeskrivning har inget med det moderna samhället att göra. Jag, fast jag är moderat, alltså en usel borgare i Mona Sahlins ögon, vill inte att människor ska vara utslagna från arbetsmarknaden. Jag vill inte se människor hemlösa. Jag är inte ond. Jag vill inte att sjuka ska lämnas att dö om de inte har pengar för vård. Socialdemokratin vill gärna få alla att tro att det är så vi "borgare" är.

Men jag vill inte heller att det land jag lever i styrs av människor som tar beslut enbart med hänsyn till ca 10% av befolkningen och mer eller mindre straffar andras flit och uppfinningsrikedom. Jag vill leva i ett Sverige där studieflit belönas lika mycket som arbetsflit. Jag vill leva i ett Sverige där det är lönsammare att arbeta och att vara företagare än att vara bidragstagare, vilket inte automatiskt betyder att jag vill att arbetslösa ska lämnas åt sitt öde. Eller att sjuka ska nekas vård av finansiella själ. Jag vill stötta politiker som kan och vill utveckla ett Sverige där var och en tar ansvar för sina handlingar.

Borgare och arbetare finns inte längre; det är ett historiskt begrepp som dog i och med informationssamhällets födelse. Vi lever i en annan tid; vårt samhälle ser annorlunda ut än för 100 år sedan. Allt är inte längre antingen rött eller blått. Hos mina föräldrar dimper både "Dagens Arbete" och "Chef" ner i brevlådan varje månad. De rödgröna kämpar med näbbar och klor för att cementera oss kvar i dåtiden. Detta gör att Sverige lider i nutiden. Moderaterna har anpassat sig till dagens samhälle och lever inte kvar i sin historia. Jag gick med i moderaterna för att det är det enda partiet som har en vettig plan för hur framtiden ska formas utifrån verkligheten 2009 och inte 1909.

B.